It´s all about me ♥

Jobbade idag, trodde det skulle bli jobbigt (är personligassistent till en åttaårig cpskadad kille) men tvärtom, han va så otroligt go och glad, vi gjorde köttbullar och makaroner, han fick rulla köttbullarna själva och det va så underbart att se vad han uppskattade en sån liten grej, att han fick känna sig behövd! Till efterrätt gjorde vi äppelpaj, och samma sak där va han överlycklig över att få hjälpa till. Han fick mig att bli glad, att skratta, busa och "komma bort" ett tag, kändes fint :)

Satt och funderade över mina tankar, hur jag länge tänkt när allting började (Att han kontrollerade mig började sen ca 2-3 månader innan han slog mig) Jag fick inte prata med Jonas, min allra bästa killkompis, det va det första "kravet" trots att han själv har massa tjejkompisar som han umgås med tom sina ex umgås han med, men jag, nej, absolut inte, sen gick det över till mina tjejkompisar t.om! Inte ens de var pålitliga, fick inte gå till skolan om jag hade nån kille i klassen, det va helt oacceptabelt, fick inte gå till mina träningspass om tränaren var kille osv.. Nu när jag tänker efter i efterhand tänker jag bara "hur fan tänkte jag? va jag helt blåst?"Tillslut gick det t.om så långt att han var misstänksam mot mina föräldrar och syskon, han skulle hela tiden veta vad vi pratade om, vart vi varit, vad vi skulle göra osv, och ALLT jag svarade på hans kontrollerande frågor.. te.x "nä vi pratade inte om något särskilt.. om allt möjligt bara.." tittade han på mig med en nedvärderande min och sa "du är dålig lögnare, vet du de?" Det klassiska var att han ALLTID anklagade mig för otrohet, jag va så trött på meningen "jag har ju inte gjort någonting!" hans svar var alltid "ts.. du vet vad du gjort, är bara så jävla trött på att du är så feg och aldrig kan berätta sanningen.. ingen kille skulle gå med på detta, du ska vara tacksam.."